Tessans egna ord

Jag vill inte minnas händerna, ögonen eller slagen.
Inte dimman och ångesten.
Bundna händer. Trasiga flaskor och vassa knivar.
Och efteråt.
Efteråt.

Blodet på lakanet. Skärsåren. Blåmärkena på halsen.
Jag sprang barfota i snön på nätterna den vintern. Jag tände eldar vid vattnet och brände sedlar.
Försökte kväva de skrik som aldrig tystnade. Alla telefonnummer i den svarta boken som jag alltid sov med under kudden. För att jag aldrig skulle inbilla mig att jag var värd något. Ett samtal.
Smutsiga pengar på byrån som fick skapa nattens ångesteld vid vattnet.
Utan ert våld orkade jag inte existera.

Jag hade panik inuti. Det var som ett stort kaos som bara virrade runt i kroppen. Det kändes omöjligt att det hände igen. Vilka är oddsen liksom? Det var som ett bevis för att det var mitt fel. Varför skulle det annars ske en gång till. Jag hade gått in dit frivilligt. Jag hade nästan bett honom om det, kändes det som. Jag kände mig naiv.
Han sa att jag fick skylla mig själv, att jag hade gått in dit av egen vilja och han hade ju rätt. Det var liksom självklart att det var mitt fel. Jag fick skylla mig själv som var så dum.

Jag njuter av att vara tillbaka i staden som jag kan utan och innan, av att ha nära hem till mina föräldrar och syskon och att vakna på morgonen och känna att det faktiskt är härligt att leva
Jag har fått mer insikt i hur de runt om upplevde allt som hände, och fått chansen att se det hela ur ett annat perspektiv än mitt eget, vilket alltid är nyttigt att göra.

Mitt mål med boken var att kunna hjälpa andra. Med den debatt som nu pågår känns det fullt möjligt att göra detta. Vi måste lära oss att fånga upp barn och unga tidigare, att sätta in resurser för att förhindra att det går så långt och ha kunskap nog för att kunna hitta dessa pojkar och flickor som redan är där och hjälpa dem tillbaka till en vardag utan destruktivitet.
För att komma vidare fungerar det inte att man är tyst och sopar allting under mattan, det måste pratas, diskuteras och skrivas för att kunna skapa förändring.
Att vår bok och allt som skrivs om den hjälper till att uppmärksamma problematiken gör att målet att få ut något gott av allting har uppfyllts. Och det gör att min historia inte känns riktigt lika "onödig".