Tessans tankar

Innan boken kom ut var jag nervös inför releasedatumet. Att boken skulle stå i hyllorna i affärerna och kunna köpas och läsas av vem som helst kändes otäckt och utlämnande. Men när datumet väl kom var allt som vanligt.  Jag gick till vår lokala bokhandel och kikade lite i smyg när den låg där på bordet och trängdes med andra nyutkomna böcker.

Utlämnande, javisst. Men inte på något otäckt sätt utan mer på ett bra vis. Det är en sådan bok jag själv hade velat läsa för att se att det går att komma vidare när allt känns hopplöst.
I början var jag rädd för hur jag skulle orka berätta. Var det dumt att börja gräva i allt, nu när livet äntligen var riktigt bra? Skulle jag orka både skola och det här samtidigt?

För att kunna fatta beslutet att verkligen göra en bok satte jag och min sambo oss i bilen och åkte de där 75 milen upp till staden i Norrland där jag tidigare hade bott, första besöket sedan den dagen jag hämtade mina saker från familjehemmet. Staden jag sedan dess alltid längtat till men varit rädd för att återse.
Jag hade målat upp en bild av hur det skulle vara och kännas, men när vi kom fram var det bara en vanlig stad. Efter att ha besökt min före detta psykolog och fått prata i ett par timmar tog jag beslutet att låta skolan få komma lite i andra hand, av anledningen att skolan alltid skulle finnas kvar och kunna gå att ta upp igen längre fram.

Boken var något jag behövde få göra. När jag började grävandet var en del minnen alldeles klara, andra var ett enda virrvarr av lösryckta händelser och känslor omöjliga att sätta in i något sammanhang eller någon slags tidsföljd.
Att gå igenom dessa bit för bit, damma av alla detaljer och tankar och låta dem komma upp i medvetandet igen var inte riktigt lika skrämmande som väntat, utan ganska skönt.

Varje litet ord helade och det som förut varit en hemlighet var helt plötsligt något som snart vem som helst skulle kunna få ta del av. Det sista uns av skam försvann i takt med att hemligheten upptäcktes.
För mig handlade det aldrig om "bara en bok", utan om mitt liv och jag är glad att jag hoppade på tåget när möjligheten kom.

I min familj är det hittills bara min sambo och min syster som har valt att läsa boken. Jag har lämnat ifrån mig den med orden "läs gärna - men jag vill inte prata om det" och det känns som rätt beslut. Jag har vänt ut och in på mitt innersta och mina minnen och känner att jag inte vill eller orkar långa samtal om det idag.

Min sista psykolog sa en gång att "allt kanske inte ska berättas", och jag tror att hon kan ha haft rätt. Det gäller att sålla, att dela med sig av det som känns okej att lämna ifrån sig. Boken och arbetet med den har ändå lett till att vi kunnat prata mer om det som varit än tidigare. Inte om just det som hänt, men om känslorna runt om och om det kaos som vi alla upplevde just då.

Jag har fått mer insikt i hur de runt om upplevde allt som hände, och fått chansen att se det hela ur ett annat perspektiv än mitt eget, vilket alltid är nyttigt att göra.

Mitt mål med boken var att kunna hjälpa andra. Med den debatt som nu pågår känns det fullt möjligt att göra detta. Vi måste lära oss att fånga upp barn och unga tidigare, att sätta in resurser för att förhindra att det går så långt och ha kunskap nog för att kunna hitta dessa pojkar och flickor som redan är där och hjälpa dem tillbaka till en vardag utan destruktivitet. För att komma vidare fungerar det inte att man är tyst och sopar allting under mattan, det måste pratas, diskuteras och skrivas för att kunna skapa förändring.

Att vår bok och allt som skrivs om den hjälper till att uppmärksamma problematiken gör att målet att få ut något gott av allting har uppfyllts. Och det gör att min historia inte känns riktigt lika "onödig". Jag är glad över att boken finns för alla som behöver och vill.

Det sägs att det inte finns något ont som inte för något gott för sig, det är en sådan där klichéartad fras som man helst inte vill höra. Men nu har jag hittat det där goda i mitt onda, möjligheten att berätta.

Tessan